Runt, runt, runt. Ett cirkulärt spår kan spelas i en oändlighet – eller i alla fall tills nålens diamant har ätit sig igenom vinylen.

text och bild: Henrik Strömberg

Då CD tog över som totalt marknadsledande musikbärarmedium i början av 90-talet var det många som trodde att vinylskivans tid snart var all. Det visade sig dock att vinyl har en del fördelar, den mest omdebatterade är givetvis huruvida vinylens analoga ljudåtergivning faktiskt låter bättre. Från en DJ:s synpunkt är vinyl överlägset, vinyl är lättare att snabbt lyssna igenom, det går att direkt se hur en låt är uppbyggd eftersom lugna partier ser annorlunda ut jämfört med mer trum-intensiva, för att inte tala om hur mycket lättare det är att scratcha med vinyl.

En tillverkare av vinylskivor kan också göra en hel del roliga saker rent fysiskt med spåren. Till exempel har både Monty Python-gänget och gruppen Fine Young Cannibals gett ut plattor med två ”parallella” spår, två olika spiraler sida vid sida, vilken låt lyssnaren fick höra berodde mer eller mindre på slumpen. Det Detroitbaserade skivbolaget Underground Resistance roade sig med att låta vissa låtar ha en spiral som gick åt ”fel” håll, skivan spelades inifrån och ut. Dessa exempel är dock helt visuella och inverkar inte på ljudupplevelsen, skivorna kunde ha pressats på normalt vis och det hade blivit samma resultat ut ur högtalarna. Mer svårspelad är en remixtolva av Ganger/Two Lone Swordsmen, vars ena sida har två spiraler: en normal med musik, och en brantare spiral tryckt ovanpå vars spår korsar den första. Nålen vet inte riktigt viket spår den ska åka i, och byter spår lite hur som helst. Resultatet blir mer konst än musik. Mer användbart är då någonting som blivit allt populärare på senare tid, i alla fall inom experimentell dansmusik, helt cirkulära spår, eller ”locked grooves”.

Varje sida på en vinylskiva har ett cirkulärt spår längst in, som är där för att hindra att nålen åker in över etiketten. Vanligtvis är detta ”run-out groove” tyst, men genom åren har många artister valt att låta sista låten fortsätta ända in. Låten slutar då i en loop som fortsätter i all oändlighet, eller i alla fall tills någon plockar bort nålen. Det här fungerar givetvis bara på skivspelare utan automatisk avstängning. Några exempel; Beatles Sgt. Pepper, Lou Reeds Metal Machine Music, Sonic Youths Evol och Gescoms Key Nell har alla låtar som slutar i loopar, och på tolvor från J Saul Kane (Depth Charge/Octagon Man) är det snarare regel än undantag. Problemet med att låten slutar i en loop är att det är svårt att få det att bli bra, eftersom låtens takt måste vara en exakt multipel av skivans hastighet, det vill säga om skivan går i 33 1/3 rpm (varv per minut) så måste låten gå i en takt jämt delbar med 33 1/3 bpm (takter per minut). Dessutom är det svårt att undvika det knäppande ljud som uppstår när skivans vanliga spår och loopen går samman. Med spår som endast består av en locked groove är det enklare, eftersom det inte finns någon föregående låt att jämföra med. Är loopen bara av rätt längd så låter det bra. Rätt längd vid 33 1/3 rpm är 1,8 sekunder.

De första skivorna med flera cirkulära spår lär ha varit ljudeffektssamlingar BBC använde i radiopjäser och språkkurser från Linguaphone. Skivan upprepade de främmande orden tills du antingen lärde dig uttala dem eller drämde en slägga i grammofonen. Lustigt nog gav Josh Wink 1996 ut en liknande skiva som promotion för hans nya skivbolag Ovum, en tolva med ett enda cirkulärt spår som upprepade frasen ”Are you there?”.

Det första musikalbum som bara bestod av locked grooves var NON:s Pagan Muzak 1978. Alla skulle förstås inte kalla det musik – albumet bestod av 17 stycken med oljud. Konstnären Boyd Rice menade att varje spår kunde spelas på vilken som helst av de fyra olika hastigheterna (dåtidens grammofoner hade inte pitch-kontroll); 16 2/3, 33 1/3, 45 och 78 rpm. Skivan hade dessutom två olika borrhål för skivtallrikens centrumpigg, det vanliga i mitten och ett asymmetriskt. Det senare hålet ger en svajande nål som spelar upp ljudet med stadigt varierande hastighet. Teoretiskt sett hade skivan då 2x4x17=136 olika spår som alla var nära oändligt långa.

Riktigt populära blev dock inte locked grooves förrän de började återfinnas på technotolvor. Jeff Mills var en tidig pionjär, hans Cycle 30 har en sida med åtta stycken. För en DJ är locked grooves ett utmärkt verktyg, mer taktfast och förutsägbar låt får man leta efter, ytterligt enkel att mixa med andra låtar. Och att mixa två locked grooves är bland det enklaste man kan företa sig. Har man sedan lite effekter kopplade till mixern kan man ha riktigt roligt, och gränsen mellan DJ och musiker börjar alltmer suddas ut.

Thomas Brinkmann är en DJ-musiker som använt sig mycket av locked grooves. Han har till och med gått så långt att han gjort sina egna på ett väldigt handfast sätt. Han tar helt enkelt en skalpell och täljer ut ett ljudspår ur ett tyst run-out groove på en redan existerande skiva. Ljud uppstår som bekant genom att nålen fås att vibrera på grund av ojämnheter i vinylspåret. Så varför inte skapa sina egna ojämnheter? Brinkmann har gett ut flera hyllade tolvor baserade på denna teknik.

De senaste åren har sett allt fler skivor med locked grooves komma ur pressarna. Bland annat kan nämnas de tre Loops-samlingarna från Serotonin Records, Cologne Cycles från Wizoo Records, Endless Loops Editions av Noto, Buy Me, Sue Me av Stock, Hausen and Walkman och  tidigare i år kom Snd ut med singeln Systems Medley/Planets, med nio locked grooves på b-sidan, ett för varje planet. En av de mer extrema skivorna torde vara skivbolaget RRR:s samling RRR-500, som innehåller 500 spår från 500 artister, 250 på varje sida. Det är närmast omöjligt att ta reda på vilket spår som är gjort av vilken artist, eller att ens hitta samma spår igen.

Efter ett halvt sekel finns det fortfarande nya och intressanta saker att göra med vinyl.

november 2000

tillbaka